torsdag 5 oktober 2017

Jag klarade det faktiskt

Kommer ni ihåg DET HÄR inlägget? Om hur det kändes som om jag aldrig skulle lyckas ta körkort? Gissa vad som hände i förgår?

JAG KLARADE MIN FÖRBASKADE UPPKÖRNING!

Alltså va? Kan fortfarande inte fatta det. Jag klarade min uppkörning. Efter uppkörningen så kommer jag ihåg att jag sitter i bilen tillsammans med han jag genomförde uppkörning med (ingen aning om vad de har för officiell tittel), vi har precis parkerat vid trafikverket igen och han säger "I helhet är din uppkörning godkänd. Du kan köra på ditt ID fram tills dess att du får ditt körkort. Inom de närmaste dagarna kommer du få ett brev om vart du kan hämta ut ditt körkort..." och jag säger tack, jag säger vad roligt, och han fortsätter prata om hur han anmärkte på att jag låg i mitten körfältet lite väl mycket vilket man egentligen inte ska göra, och något mer jag inte kommer ihåg och sedan kliver vi ur bilen, jag hämtar mina saker ur bakluckan, han kanske säger något mer, minns inte riktigt, och jag går för att möta min pappa. Han frågar mig om jag klarade det, och jag säger ja, men jag fattar det fortfarande inte riktigt. Att bara sådär så var det över. 40 minuter i en bil med en random snubbe - eller okej, två faktiskt för hade en extra kille i baksätet som var under utbildning för att också bli sån som man kör upp med - och sen helt plötsligt så får jag, efter att ha övat inför dethär i över två år, köra på vägarna själv. Som i att det är lagligt att jag kör bil helt på egen hand nu. Hela grejen känns bara så bisarr.

När jag och min pappa sedan är i bilen påväg hem igen så berättar jag allt om uppkörningen, beskriver alla små missar jag vet att jag gjorde - och speciellt den förfärliga parkeringen jag avslutade med där jag knappt var i rutan (till mitt försvar stängde han "uppköraren" eller vad de kallas av bilen innan jag hann göra om den, vilket jag hundra procent hade tänkt göra eftersom jag visste att den var förfärlig, så ärligt talat, inte helt mitt fel). När jag börjar tänka tillbaka på det hela känns det så overkligt att jag nästan börjar tvivla att jag faktiskt blev godkänd. På att det faktiskt är över nu. Tänk om jag bara missuppfattade det hela? Tänk om han sa fel? Det kändes liksom för bra för att vara sant Att 40 minuter i en bil var allt som krävdes för att bli godkänd - jag som verkligen inte trodde att jag skulle klara det.

Sedan kommer jag att tänka på han killen i baksätet. Jag märkte inte av honom alls, utom i slutet av uppkörningen när vi alla klev ur bilen och han kommer fram och säger grattis till mig. Det är bland det jag kommer ihåg tydligast av allt som sades där på parkeringen vid trafikverket, och när jag minns det så tänker jag att jag måste ju ha klarat det för annars skulle han inte ha sagt grattis, eller hur? Jag vet inte varför men även om allt känns overkligt så tänker jag bara på den här helt främmande människan som gratulerar mig innan han vänder sig om och går in genom dörren till trafikverket igen och det är så jag ändå vet att jag fixade det. Det är så jag vet att efter allt arbete och all frustration och alla timmar jag lagt ner bakom ratten så har jag tillslut klarat det.

Det tog ett bra tag innan det hela sjönk in. Det var inte för än nästan en timme senare när jag och min pappa stannade för lunch på vägen hem som jag vände mig mot honom och sa "jag klarade det". Han började le, och det fick mig också att börja le och innan jag visste ordet av så hade leendet spridit sig över hela mitt ansikte och jag sa det igen. Jag klarade det. Och sedan skrattade jag, och det kändes så förbannat jäkla skönt. Jag klarade det. När jag väl hade sagt det så kunde jag inte sluta säga det. Jag sa det till min pappa flera gånger till. Jag berättade det för alla mina vänner. När jag kom till jobbet senare på eftermiddagen och jobbade med en av mina bästa vänner berättade jag det för henne flera gånger om. Och varenda gång log jag.

Jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det.

Jag klarade det faktiskt.

Fy fan vilken skön känsla det är ändå.

tisdag 19 september 2017

Inredningsexpert nästa

Vet ni vad jag älskar just nu? IKEA. Jag och två vänner var där i lördags för att köpa galgar och krukväxter (Sidenote: Hur mycket vuxenpoäng får vi inte för att vi tre nittonåringar träffades och åkte till IKEA tillsammans för att köpa galgar och krukväxter? På en lördag dessutom. Fredag kväll hade vi varit ute och festade, men lördag morgon fick vi ändå rulla ur sängen bright and early - och med det menar jag typ 11 - för att bege oss till IKEA. Då är man åtminstone lite vuxen, det måste ni ge mig). Vi planerade att bara stanna någon timme eller så, köpa våra galgar å krukväxter, kanske passa på att äta något och hälsa på en vän som jobbar där. Gissa när vi kom därifrån? Nästan fem timmar senare. Fem. Och fortfarande, allt vi köpte var galgar och krukväxter. Och lite sugrör (för, jag menar, varför inte).

Det är något med IKEA som får tiden att flyga. Man vandrar omkring där och samtidigt som om det tar en evighet, tar det liksom aldrig slut. Man hittar alltid något nytt och spännande att titta på. Varför det tog oss en sådan förbannad tid var troligen för att vi gick runt bland alla show-rooms (de där små rummen de inrett), vartenda ett (eller åtminstone alla vi hittade). De måste ju ändå vara bland det bästa någonsin. Varje rum är som att färdas rakt in i någon annans vardag och det är så spännande. Älskar att bara gå omkring och titta på alla detaljer, alla småsaker som gör ett rum sådär perfekt, se hur allt liksom hör ihop och skapar sin alldeles unika helhet.

Dessutom blir jag så väldigt inspirerad av IKEA. Man går runt där och bara, men oj, ett nytt och hippt sängbord för bara 299kr? Och en lampa för 150kr? Vad fina de skulle vara tillsammans. Och så vandrar man på några meter till och bara, nejmen kolla, kostar den där växten med kruka verkligen bara 99kr? Vilket kap den är ju skitfin!

Man dras liksom med. Och plötsligt har man fått för sig att man behöver allt. Doftljus, filtar, små dekorativa kaktusar, sidobord, ny skrivbordsstol, speglar, prydnadskuddar i mängder och bara allt. Jag kom hem efter det och gick seriöst in på IKEAs hemsida för att fortsätta min insperationsjakt och satt och planerade hur jag skulle möblera om hela mitt rum, och sen hur jag skulle möblera hela min framtida lägenhet, och det tog liksom inte stopp. Eller, jo, tillslut när jag insåg att så jäkla mycket pengar har jag inte så jag kan köpa en ny säng, fårtölj och garderob. Då fick jag ta och börja lugna ner mig.

Men nu sitter jag här, och vet ni vad, imorgon ska jag till IKEA igen. För att köpa nya kuddar och ett nytt täcke, lite prydnadskuddar, kanske ett sängbord och en ny spegel. För även om jag inte har budgeten att bygga ett helt jäkla slott som innehåller hela IKEA-katalogen, så kan jag ju passa på leva ut mina drömmar lite grann i alla fall.

Puss på er!

måndag 11 september 2017

Så var det det här med att ta körkort också...

Alltså Herre Gud. Är det bara jag, eller är det förbannat svårt att köra bil?

Ibland kan jag titta på en gata, typ sitta vid busshållsplatsen och blicka ut över vägen, och bara tänka att varenda en av de här människorna de klarade de ju. Varenda en som svischar förbi var och varannan sekund, de lyckades. Sanningen är att miljontals har fixat det, bara i Sverige*. Så otroligt många före mig har tagit körkort.

Så, varför är det då så himla svårt för mig?

Jag har övningskört i snart två och ett halvt år, vilket är löjligt länge. Jag ska köra upp om mindre än en månad, men ändå känner jag mig så väldigt oredo. Det känns liksom bara aldrig som om jag blir bättre. Eller jo, bättre blir jag ju, men det känns aldrig som om jag blir bra. Så kan man kanske uttrycka det. Jag gör ju misstag hela förbannade tiden. För bara ett par veckor sedan missade jag att det var stopplikt på ett ställe, för några dagar sedan missade jag den enorma skylten som visade på avfarten mot Stockholm som jag skulle tagit och idag blinkade jag åt fel hål när vägen delade sig i två filer för att jag just svängt in på vägen och glömt att slå av blinkersen. Eftersom min pappa sedan var långsam med att berätta vilken fil jag skulle in i låg jag liksom mitt i vägen när de två filerna kom och blev stressad och svängde in i vänsterfilen lite snabbt, utan att titta ordentligt. Eftersom jag blinkat åt höger hade bilen bakom börjat att köra om mig på vänster sidan in i vänsterfilen resulterade  det i att vi höll på att krocka när jag började svängde in i vänsterfilen framför honom. Ny som jag är fattade jag inte att jag just fuckat upp förens han i bilen bakom la sig på tutan. Den här killen (alltså fan för honom vill jag bara säga) fortsatte att tuta maniskt i säkert över en minut i sträck (driver inte ens) och såg hur han verkligen låg på tutan aggressivt bakom mig i bakspegeln, och det hela gjorde mig skitstressad - så stressad att jag bara försöker köra ifrån honom (fel reaktion, jag vet) och missar en stopplikt. Igen. Alltså hjälp mig. Alla dessa saker är ganska så grova misstag som skulle ge mig underkänt på uppkörningen alla gånger om - speciellt dagens incident.

Sen förstår jag självklart att alla gör misstag. Hundra procent redo kommer man väl aldrig vara, men jag gör så många misstag, och jag gör dem hela tiden, och vad jag inte förstår är hur man lär sig att inte göra misstag för det går liksom inte. Jag kör och jag kör och jag kör, för jag vet inte vad jag annars ska göra för att lära mig, men ändå blir jag aldrig riktigt bra. Det är så frustrerande hela grejen.

När jag sitter där vid busshållsplatsen och blickar ut över alla bilar som susar förbi då tänker jag att om alla de klarade det, då måste jag också kunna klara det. Men sedan sätter jag mig i bilen och gör något som glömmer att slå av blinkersen och får en bil som tutar på mig som om jag var någon från "Sveriges värsta bilförare" (kommer någon annan ihåg den tv-serien?)  och då känns det inte så lätt längre.

Kan det vara så att vissa människor bara är skapta för att endast åka kollektivt?

Nejmen det där lät alldeles för deprimerande. Vi stryker det. Jag ska ta körkort, om det så tar mig en hel drös med tutande bilar och ett flertal uppkörningar. Jag menar, jag kan ju inte kommit såhär långt för att ge upp, eller hur?

*Sidenote: Googlade just detta för att se om det faktiskt var sant, och upptäckte att enligt mestmotor.se har 6,3 miljoner människor körkort i Sverige (eller ja, hade i alla fall 2016 enligt artikeln). Alltså, va? 6,3 MILJONER. Det är väldigt måna människor. Nu känns det ju bara ännu värre att jag knappt klarar av det. Jesus Kristus, det är så många som klarat det. Nu måste jag ju göra det.

tisdag 5 september 2017

Ibland inser vi inte hur bra vi har det

Vet ni vad som suger med att inte gå i skolan längre? Att man numera behöver betala sina egna busskort. När man gick i grundskolan och gymnasiet fick man en skolbiljett gratis i början av varje termin och genom att betala typ 600 spänn kunde man lägga till en fritidsbiljett och på så sätt åka dygnet runt.

Nu kostar det mig 550 kronor att kunna åka dygnet runt i en månad. En månad. Lika mycket pengar som jag betalade för att kunna ta sig runt obehindrat med all kollektivtrafik i Stockholm på ett helt halvår, måste jag nu betala varje månad.

Fan.

I skolan fick man också gratis lunch varje dag. Gratis freaking mat. Det är så väldigt underskattat. Nu när jag jobbar måste jag antingen laga mat dagen innan som jag tar med eller köpa något samma dag (vilket är dyrt). Det var så himla lyxigt att bara få mat serverat varje dag utan att man direkt behövde göra något.

Vad jag inser nu när jag sitter här och måste börja betala 550 spänn för mitt busskort i månaden och fixa matlåda och betala skatt och andra tråkiga vuxna saker, är att det är så enkelt att ta saker för givet. Att inte uppskatta det man har förens man plötsligt inte har det längre, och det låter så himla överdrivet när det handlar om busskort, och skollunch. Men det är ändå två saker som funnits i min vardag varenda dag nästan hela mitt liv fram tills nu, saker jag bara fått. Det är så enkelt att inte inse hur priviligerad man är.

Här om dagen kom en gammal dam fram till mig i kassan och berättade att hon uppskattade hur trevliga personalen var där jag jobbade, jag sa att det var väldigt roligt att höra och då sa hon till mig att hon tyckte att man måste säga till när man är tacksam för någon. Att det är något som så många inte gör längre, men att det är viktigt. Att visa tacksamhet och uppskattning, och det hela gjorde mig bara så himla glad. Men det fick mig också att fundera på hur lätt det är att bara inte vara tillräckligt uppmärksam för att vara tacksam för det man har just för att man har det. För att man tar det för givet. Vilket egentligen är så väldigt synd.

Billiga busskort och gratis mat är saker jag inte ens tänkte på att jag hade förens jag inte hade dem längre. Vad som slår mig dock när jag sitter och skriver det här är att jag nu har en hel del annat att vara tacksam över istället, som att jag har ett jobb som jag ändå är helt okej nöjd med, att jag inte längre behöver plugga någon matte och att jag fortfarande har ungdomsrabatt på busskort och inte behöver betala 830 kr i månaden som vuxna (jag menar tack gode Gud, jag som tyckte 550kr var mycket). Och kanske är det dags för mig att börja uppskatta de sakerna innan jag går vidare i livet och får andra saker att vara tacksam över. Att ta till vara på det jag har här och nu.

Kram på er!

torsdag 31 augusti 2017

"En garde, things are just things they don't make you who you are"

"I heard you die twice, once when they bury you in the grave
And the second time is the last time that somebody mentions your name
So when I leave here on this earth, did I take more than I gave?
 Did I look out for the people or did I do it all for fame?"

För att jag lyssnat på den här sången på repeat ca tre miljoner gånger den senaste veckan och kommit fram till att jag typ älskar den. Och just det här stycket kan jag bara inte få ur huvudet, och just för att det har varit fastklistrat där i flera dagar har det fått mig att tänka en hel del på vad man lämnar efter sig i livet. Det i sin tur får mig att tänka på det där Augustus säger i The Fault in Our Stars "The marks humans leave are too often scars". Både Macklemore och Augustus är inne på samma spår. Att vi antingen kan lämna det här livet med att världen är en bättre plats än när vi kom eller tvärt om. Vi alla lämnar märken, men beroende på hur vi väljer att leva kommer vi lämna olika typer av spår. På miljön, på samhället och på människorna omkring oss. Det är värt att tänka på ibland, vad våra handlingar har för konsekvenser. Hur kommer folk minnas oss, varför kommer de minnas oss och vilka ärr kommer vi lämna efter oss på den här planeten? Kommer vår omvärld ha blivit bättre för att vi funnits i den? Eller tog vi mer än vi gav tillbaka?



Jag lägger in musikvideon så ni kan lyssna på låten själva, men också för att den är så otroligt gulligt och kanske kan få er att le lite en grå torsdagskväll som denna.

Ha det gott!

söndag 27 augusti 2017

Det goda i världen

Veckan som gått har varit en hel massa saker. Många stunder har varit fantastiska, andra har varit mindre bra, men vad jag framförallt känner att jag kommit på mig själv med att tänka om och om igen är hur många godhjärtade människor det ändå finns i världen.  Vissa dagar växer verkligen min tro på mänskligheten på grund av de minsta små grejerna som sker i vardagen och den här veckan har varit fylld av sådana. Här är anledningarna varför:

1. På tisdagsmorgonen klockan 7 (kan man tänka sig ett bättre sätt att starta dagen på) var jag hos tandläkaren för att laga ett hål i min tand. Tandläkaren och tandsköterskan (heter det tandsköterska? Låter inte helt rätt, men inte helt fel heller. Aja ni förstår vad jag menar) som lagade mitt hål var så himla gulliga och hjälpsamma. Jag gick in dit och förväntade mig det absolut värsta eftersom jag aldrig lagat hål tidigare och gick ut därifrån riktigt nöjd med en aning avdomnad överkäke och tanken att det är ju inte så illa ändå. Det är klart det inte är behagligt att någon borrar i ens tand direkt, men eftersom de som tog hand om mig var så snälla och duktig gick jag därifrån mycket mer positiv och glad än jag var när jag kom och man kan ju tänka sig att det brukar vara tvärtom när man precis gjort något jobbigt. Tycker det är lite fint ändå, att två främlingar lyckades ändra min syn på något till det bättre. 
2. Påväg hem från bussen samma kväll (för er som inte vet det finns det inga gatlyktor där jag bor så det är nästintill becksvart när solen gått ner) stannade en kvinna sin bil bara för att fråga om någon mötte mig (också för er som inte vet har större andelen av de som bor i mitt område ganska långt att gå till bussen eftersom vi enbart har en busshållsplats. Jag är en av dem som bor närmast och för mig tar det ändå en kvart att gå) eller om jag ville ha skjuts någonstans. Jag tackade nej för varje gång någon bjuder mig att kliva in i deras bil börjar varningsklockor ringa i huvudet på mig från min barndom när min mamma varnade mig att vad jag än gjorde aldrig någonsin kliva in i en främmande persons bil. Så jag sa att jag bor ändå precis här i närheten, men tack ändå, och hon sa okej ha en bra kväll och jag sa detsamma och hon körde iväg. Men en fin gest är det ändå. Att erbjuda sig att hjälpa någon man inte känner, att bara göra något för någon annans skull.
3. I fredags så var jag och två vänner påväg hem på tunnelbanan någon gång runt två på natten efter att ha varit på fest hos en vän. På tunnelbanan möter vi en tjej som har haft alldeles för mycket att dricka. Hon pratade med någon i telefon och var synbart upprörd, verkade inte riktigt veta vart hon var eller vart hon skulle och var väldigt svår att få kontakt med. I ett sådant läge, ensam och berusad sent på natten, är man väldigt utsatt. Hon slog sig ned vid fyrasätet på där jag och mina två vänner satt. Efter en stund lutade sig min ena vän fram och frågade om hon kunde hjälpa henne med något, men hon fick ingen riktig kontakt. Lite senare efter det lutar sig en tjej från fyrasätet bredvid oss fram hon med och frågar vart den här tjejen bodde och vart hon var påväg. Det slutar med att hon fick ur henne vilken station hon skulle av på och hon fick prata med personen som tjejen pratade med i telefon, så hon visste att hon var okej och hade någon som hjälpte henne. Efter det såg vi alla till att hon kom av på rätt station och fortfarande pratar med sin vän i telefonen så hon kunde hjälpa henne hem. Efteråt, när vi också kom av tunnelbanan och gick hem till min vän, så kände jag mig bara så rörd, rörd över mina vänner som hjälpte till, rörd över den där random tjejen som klev in och gjorde vad hon kunde. Rörd över oss som mänsklighet. För att den här tjejen som behövde hjälp fick det, av människor hon inte alls kände och som inte fick något tillbaka. För att de bara brydde sig. Det är ganska fint ändå, att människor utan någon annan koppling än att vi alla är människor, genuint kan bry sig så mycket om varandra.

Jag vet inte, vissa dagar kommer jag hem och tänker att det finns ändå så väldigt många godhjärtade människor i världen. Människor som dagligen gör något litet extra för att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Som bara gör det för att de tror på det goda i världen och det är så de vill leva. Jag hoppas jag är en sådan människa. Jag vill vara det. Jag försöker. Kanske är det inte alltid tillräckligt, men det är en början. Och tanken på att världen ändå är full av sådana människor får mig att le lite mer och sova lite lugnare om natten och det är värt ganska så mycket.

Ta hand om varandra och kram på er.

lördag 19 augusti 2017

Och så var sommaren tydligen slut

Igår så satt jag och en kompis på tunnelbanan tillsammans och scrollade lite slött igenom instagram för att upptäcka att gymnasiet vi brukade gå på (känns fortfarande konstigt att säga "brukade gå på" och inte "går på") hade skolstart samma dag.

Jag menar va? Är sommaren redan över?

Med tanke på att vi är en bra bit in i augusti är det ju inte konstigt att skolan börjar för alla igen, men det känns konstigt. För jag börjar inte skolan igen. Och just för att jag inte börjar skolan igen har jag inte räknat dagarna tills sommarens slutdatum som man annars alltid gör. Jag har helt ignorerat det faktum att sommaren snart är slut och att saker och ting kommer förändras. Som alla tidigare år har jag inte haft en dag inringad i min kalender som säger "ta-tag-i-ditt-liv-det-är-dags-att-gå-tillbaka-till-vardagen-igen". Och jag antar att det är för att min vardag inte är densamma längre.

Sommaren har gått så snabbt. Den har bara susat förbi. Och nu är den över, och alla går tillbaka till sina normala liv och här sitter jag och måste figurera ut hur min nya vardag ser ut utan att studera på heltid. Min vardag som en blandning mellan deltid och heltidsanställd på en snabbmatsresturang (glamoröst jag vet).

På ett sätt känns det så skönt att inte börja skolan igen. Att inte behöva gå upp 5:50 varenda morgon eller ha ångest över mattelektioner och franskaprov och muntliga redovisningar. Att inte behöva sätta sig och plugga varenda jäkla dag när man kliver genom dörren hemma.

Å andra sidan är jag inte heller särskilt sugen på att jobba fyra dagar i veckan med att torka bord, servera mat och handskas med otrevliga och stressade kunder för minimilön. Men, jag menar, det är det enda jobb jag har för tillfället och jobba är ju något man är ganska beroende av nu när studier inte är ens primära sysselsättning längre.

Usch, jag känner mig bara inte redo för att sommaren ska vara över än. Så länge det var sommar kändes det bara som vilket sommarlov som helst. Ingen skola, alla var lediga, inga tankar på framtiden. Skillnaden för mig nu är att medan alla andras sommarlov tar slut fortsätter mitt in i det okända. Sommaren visste jag hur jag skulle hantera, det var inget nytt, men det som kommer nu, det är något annat. Något outforskat som jag inte känner mig redo att ta mig an än.

Aja, jag får väll se det från det ljusa sidan. Jag må vara förvirrad och inte ha en aning om var jag gör med mitt liv, men jag slipper åtminstone gå upp 5:50 som de som börjar gymnasiet igen nu (suckers). Alltid något.

Ha det gott allesammans!